De säger att allting med Stora Sköndal är positivt.

— Naturen är fantastisk, säger Maj-Britt, och alla som arbetar här är så trevliga. Visst var det lite sorgligt att flytta från det gamla huset, där barnen har vuxit upp, men vi älskade det här huset så fort vi såg det. Och vi har fått fantastiskt trevliga grannar.

— Här är så ljust och öppet, säger Lennart - vi som bor här uppe kallar det för Akropolis.

Det är ett helt underbart område utan trafik. Nu förs diskussioner om att trafiken ska gå här i närheten till nya hus som ligger en bit bort, men vi får väl se hur det blir med det.

Både Maj-Britt och Lennart tar del i många av Stora Sköndals sociala utbud. Lennart spelar bridge, vilket Maj-Britt har slutat med, och är aktiv i seniorklubben. Maj-Britt är med i damklubben, och båda går när tillfälle ges på trivselmiddagarna på restaurang Magnolia.

— Det är jättebra arrangerat, säger Lennart, och Maj-Britt håller med.
— Först äter vi en riktigt bra middag, säger hon, sedan går vi till Samlingssalen, där det är ett uppträdande av något slag. Det är alltid lika roligt och trevligt.

Två gånger i månaden får Maj-Britt och Lennart hjälp med städning. Maj-Britt får hjälp med dusch och hårtvätt en gång i veckan, och varje dag får de hjälp med sängbäddning samt lunchboxar från restaurang Magnolia. Behovet av hjälp har vuxit fram med tiden - också hjälpen får rikligt med beröm. Maj-Britt får faktiskt anstränga sig för att komma på något som inte är bra.

— En gång kom en person för att hjälpa oss, och han hade ingen namnbricka, minns hon.

Det kändes inte riktigt trevligt, att någon släppte in sig i vårt hus med nyckel utan att ha namnet på bröstet. Men det är faktiskt det enda jag kan påminna mig som jag inte varit nöjd med.

Lennart och Maj-Britt har varit gifta i 59 år. De har tre barn och sju barnbarn, och hemmet är dekorerat med många fina bilder på dem alla. Sonen Rolf Allard säger så här om föräldrarnas boende:

— Jag känner mig väldigt trygg och glad över att mina föräldrar har hittat detta boende.

Tidigare hade de ett tvåplansradhus, och det innebar en del problem för framför allt min pappa, som har lite svårt att gå.

Att de nu bor i eget hus i ett plan, utan trappor, underlättar deras tillvaro avsevärt. Soliga dagar kan de gå och sätta sig i sin trädgård och sola lite grann — bor man i lägenhet så krävs det ju mer när man vill gå ut.

Deras behov av hjälp har ökat en del under de år som de har bott på Stora Sköndal. Det är skönt att se hur den hjälp de får faktiskt skräddarsys utifrån deras önskemål. Och det mesta verkar fungera fantastiskt bra.

Vi syskon tittar naturligtvis till våra föräldrar ibland, men jag vet att de känner sig säkra och trygga också när vi inte är där. Det betyder enormt mycket för oss anhöriga.

Från början var de lite tveksamma till att flytta från radhuset i Norra Sköndal, där de hade bott så länge. Men när de hade kikat på huset ett par gånger, så kände de att de skulle trivas där. Och alla deras förhoppningar har infriats."

Text och foto: Ylva Ekelund. Artikeln finns i Nytt från Stora Sköndal nummer 2/200.